SVT granskar nätdejting: Grattis män - ni måste fortfarande ta initiativet

Dejting, och framför allt nätdejting har blivit ett hett samtalsämne. I alla fall i public service, som nu, cirka 15 år för sent, upptäckt detta fenomen. Förutom en drös med dejtingprogram har man även pladdrat om nätdejting både i nyheterna och i program såsom Vetenskapens värld, närmare bestämt i avsnittet Nätdejtingboomen, som går att syna på SVT Play till och med 2026.

I sammanhanget dejting är det svårt att undvika att glida in på frågor om manligt och kvinnligt, så även i SVT-programmet. Och som vanligt när man skall framstå som politiskt korrekt, så har man de feministiska glasögonen stadigt utplacerade på public service-näsan. 

När ett program kallat Vetenskapens värld tar upp ämnet borde det ju ändå ske på ett vetenskapligt, någorlunda neutralt och fördomsfritt sätt, kan man tycka. Men nej, så fort man berör mer "mjuka" ämnen, såsom människors beteende och liknande, smyger fördomarna in och det är viktigare att framstå som politiskt korrekt än att ge en mer nyanserad bild. Och när man talar om män och kvinnor i ett sammanhang är alltid det mest politiskt korrekta att framställa kvinnor som förtryckta av män, då detta ger mer bränsle till feminismen, som inte har någon som helst motpol som värnar om mäns hälsa, intressen och rättigheter.

Grattis män - ni måste fortfarande ta initiativet

Något man bland annat talar om i Vetenskapens värld är statistiken gällande nätdejting som visar att män fortfarande är de som inleder konversationer och kontaktar kvinnor i de flesta fallen. Och när kvinnor väl kontaktar män, så heter det att de "straffas", då männen mer sällan svarar än när män kontaktar kvinnor. Vad detta skulle peka på är att nätdejtingvärlden är ojämställd, menar man. Och i vanlig ordning är det kvinnorna som utmålas som offer, som om att de inte tillåts ta några initiativ eller tillåts ha något inflytande själva när det kommer till att hitta partner. Något som inte kunde varit längre ifrån verkligheten.

Det är uppenbart att dessa så kallade forskare har sökt med ljus och lykta för att hitta någon statistik som skulle kunna tolkas som att män skulle vara i någon slags maktposition när det kommer till nätdejting. 

Den mest självklara statistiken att undersöka om man skall jämföra genus kring nätdejting hade exempelvis varit:

• Hur många manliga kontra kvinnliga användare har olika dejtingappar?
• Hur ser svepstatistiken ut; dvs. hur ofta ratar kvinnor män och vice versa?
• Hur stor är chansen till matchning för män respektive kvinnor?
• Hur stor andel av manliga respektive kvinnliga användare finner att de måste betala för VIP-paket och premiumtjänster på dejtingappar för att ha en rimlig chanser att kunna matcha med någon?

Ovanstående statistik påvisar nämligen mycket tydligt hur priviligierade kvinnor är och vilken oerhörd uppförsbacke och frustration det innebär att nätdejta som man. Eller kanske rättare sagt; att försöka dejta kvinnor.

Utifrån sättet som "forskare" och förståsigpåare uttrycker sig i programmet på SVT, kan man verkligen undra om de själva ens någonsin har varit på en dejtingsida eller app. Eller om de överhuvudtaget har någon förståelse för hur interaktionen mellan män och kvinnor ter sig när det kommer till parning och relationer. Detta då deras analys att män inte skulle vilja bli uppvaktade av kvinnor, i synnerhet på dejtingsidor/appar, är totalt bisarr.

Om det stämmer att män svarar kvinnor i lägre utsträckning så låter det i en första tanke märkligt i mina öron, men jag har en rätt säker teori vad det kan tänkas bero på. Men vi kommer till det.

1. Hur män och kvinnor dejtar IRL

För att få en bättre förståelse för mäns och kvinnors agerande på dejtingappar, behöver vi först prata om hur män och kvinnor gjorde innan dejtingen hamnade på nätet. Mäns dejtingstrategi har traditionellt sett ut ungefär som i videon nedan, tagen från den tecknade serien King of the Hill:

Ovan: traditionell dejting för män. Vare sig det handlar om att stöta på okända damer på krogen eller skoaffären så var det bara att fråga på, om och om igen tills någon hona nappade. De allra flesta gav kalla handen och det var bara att tugga i sig. Raggning var ett "a numbers game" och det var bara att "man up" och försöka igen. För chansen att en kvinna skulle samla mod och svälja sin stolthet och ragga på en snubbe var rena fantasivärlden. Samma beteende ses på dejtingappar och sidor idag. Trots att kvinnor är på sidor och appar med det specifika syftet att träffa en partner låtsas de inte om männen utan sitter helt passiva och inväntar uppvaktning. "De får allt komma till mig", är attityden.

För att lyckas med dejting som man behöver man:

• Se bra ut
• Vara driven
• Ha en charmerande personlighet
• Ha pondus
• Ha hög social status
• Ha bra ekonomi, jobb, stabilitet etc.
• Ha gott självförtroende och självkänsla
• Våga ta initiativ
• Vara beredd att få på nöten/bli uthängd ifall personen de approachar inte är intresserad tillbaka

För att lyckas med dejting som kvinna behöver man:

• Existera
• Gå utanför dörren emellanåt och, om möjligt, inte blänga för mycket

Lyckas kvinnor med dessa krävande punkter så kan de nästan hoppa upp och sätta sig på att män kommer komma fram till dem och prova lyckan och försöka ragga ute i verkliga världen. 

Makten att rata

Varför är då så att män ständigt tvingades ta initiativet ute i den fysiska världen och flirta till höger och vänster. Och varför har kvinnor traditionellt varit så passiva när det kommer till sådana parningsritualer? Är det för att de är undergivna och "straffas" av män om de själva tar första steget?

Nej, självklart inte. Män går inte runt och "frågar chans" till vänster och höger för att de tycker det är så jädra roligt att bli ratade i 99 fall av 100. Män gjorde det för att det var det som förväntades av dem. Av samhället, men inte minst från kvinnorna. Kvinnor har genom alla tider lyckats med hela parningsgrejen genom att bara göra sig tillgängliga för män att uppvakta. Det har aldrig varit svårare än att ställa sig vid valfri krogdisk och invänta gratisdrinkar och flirtar från allsköns män. För kvinnor är det inte en fråga om vilken man de skall uppvakta, utan snarare vilken av alla charmörerna de väljer att inte rata. Det har alltid varit kvinnorna som suttit i maktposition i det hänseendet.

Att män uppvaktar ute i den fysiska världen är dock något som sker alltmer sällan numer, mycket pga. att dejtandet flyttat in på nätet.

Jämställdhet - men bara när det passar kvinnor

Medan det finns ändlöst med coacher, filmer och material som män kan spendera hela sitt leverbröd på gällande hur de skall uppvakta kvinnor, hur de skall uppträda på dejter, till och med hur de skall gå och röra sig, så finns det i princip ingenting motsvarande för kvinnor. Att själva behöva tänka på sådant är en icke-fråga. Det finns inte ens i deras sinnesvärld.

Se bara själva hur ett gäng kvinnor resonerar i videon härunder:

Föreläsaren Matthew Hussey om vikten av att kvinnor tar en mer aktiv roll i sitt dejtande IRL. En ytterst liten andel av män är "players" men det är vad de sannolikt får om de tycker att det helt är upp till männen att ragga på dem.

Sättet kvinnorna i videon ovan förhåller sig till att välja partner säger ganska mycket om varför vi ser en ojämlikhet inom dejtingvärlden. Kvinnor sitter passivt och förväntar sig att män skall komma och uppvakta dem. Är män för "fega" för att limma på dem så är de ändå inga "riktiga män" med pondus och ambitioner utan losers, så då är de inte värdiga ändå, låter det. Ofta är detta ren projicering av deras egna dåliga självförtroenden och sköra egon. Hela tankesättet missgynnar bara de själva. För tar man som kvinna inget eget ansvar över valet av partner utan bara ser de män som raggar IRL som alternativ, då är det också en raggare man får, vilka lika lätt kan ragga upp en ny brutta. Deras enda erfarenheter av män blir därmed raggare som dunkar plôt och bonkar bäver, och sedan dömer de alla män utifrån det urvalet. Det är säkert delvis det vi fått alla dessa ilskna feminister som hatar män istället för att ta eget ansvar över vilka män de väljer. 

Trots att de vill ha ett progressivt samhälle där kvinnor tar plats, så undviker de det helst när det inte gynnar dem, exempelvis när det kommer till att uppvakta män och riskera få nobben. Män, å andra sidan, förväntas vara stoiska och ta ena ratningen efter den andra, utan att ta åt sig eller göra en scen av det. 

Som kvinna går det alldeles utmärkt att dejta även som inåtvänd, män lär "upptäcka" henne ändå. Män som är introverta eller osäkra får (till skillnad från kvinnor) däremot skylla sig själva och acceptera att de kommer att leva ett liv i ensamhet om de inte själva tar initiativ och även gör sig intressanta nog för bli respekterade av, och synliga för, kvinnor. Ser man det som ett jämställdhetsproblem?

Kan man verkligen klandra män som inte kontaktar kvinnor IRL?

Att som man ta kontakt med kvinnor ute i verkliga världen innebär samtidigt större risker än någonsin. Två snubbar kan approacha samma kvinna på exakt samma sätt. Den ene uppfattas som charmig medan den andra blir uthängd som ett "creep" i sociala medier och utskrattad och baktalad om med väninnorna. Allt det hänger på är om det är "rätt" eller "fel" snubbe som gör försöker flirta. Mer exakt, ifall hon till att börja med finner sin charmör attraktiv eller inte.

En trend bland kvinnor den senaste tiden har varit att filma sig i gymmet och att oprovocerat hänga ut män som råkar gå förbi eller kasta ett öga åt deras håll, som pervon i sociala medier. 

Även män som råkar vara blinda blir anklagade av kvinnor för att glo på dem på gymmet. Tydligen måste man numer blunda om man vill träna som gym som man.

En blind youtuber som fått på nöten för att han "stirrat" för mycket på någon självupptagen drama-queen på gymmet.

När kvinnor jagar män...

Kan man någonsin se kvinnor jaga män IRL så är det när Justin Bieber kommer till stan, ungefär. Det är den nivån som män behöver ligga på för att bli uppvaktade av kvinnor. Är man en nivå under den digniteten är man mer eller mindre osynlig och immun mot utomstående kvinnor som försöker ragga. Groupies som begrepp är ju mer eller mindre associerat med kvinnliga, oftast unga, fans som ligger med sina manliga idoler.

På nätet är det mycket samma beteenden vi ser. Män förväntas ta alla initiativ; de skall skriva först, driva samtalet framåt, bjuda ut, välja var och hur dejten skall tillbringas, betala hela notan, ta initiativ i sängen osv, osv. Och är det "fel" killar som uppvaktar dem på någon dejtingsida så lägger många kvinnor hellre tid på att gnälla över det i sina profiler än att faktiskt ta kontakt med dem de själva är intresserade av. Om man så kvinna är så specifik med vad man vill ha, vore det ju mycket enklare om de bara tog kontakten själva istället för att hundratals tjommar skall behöva chansa och få kalla handen. Men visst händer det att även kvinnor skriver först. Enda problemet är att i de få fall som de väl kontaktar män så är det i regel någon som ligger på en långt högre nivå än de själva, i likhet med småtjejer som jagar en popstjärna de är betuttade i.

...och varför dessa män nonchalerar

Troligen är det även därför man också lyckas luska fram en statistik som visar att män i de få fall som kvinnor tar första kontakten, svarar mer sällan än omvänt. Män har i regel inga problem att dejta kvinnor på jämbördig nivå eller ens några nivåer lägre. Kvinnor söker sig däremot nästan enbart till män som är längre än dem, i bättre form, tjänar mer och har högre status än de. Självklart är det då även långt högre konkurrens om de männen, varför de mer sällan svarar på något slappt "hej". Att kvinnor siktar så högt är nog säkert inget de gör medvetet, utan det beror nog ofta på att de har en skev bild av vad de kan vänta sig för män. Studier visar att kvinnor procentuellt sett uppfattar 80 % av män som "under snitt", rent utseendemässigt. 

Hur mycket tjejer än må säga att de går på personlighet när de dejtar, så är det ändå utseendet som alla har att gå på när det kommer till nätdejting. Och där har de råd att vara hur kräsna de vill. Även mindre attraktiva kvinns lär matcha med toppmännen, även om de inte blir mycket mer än några lätta engångs-pök för dessa hingstar.

2. Hur män och kvinnor dejtar på nätet

Nätdejtingappen: stället där 90 % av kvinnorna ligger med 10 % av männen. Kvinnorna står för urvalet och väljer med kirurgisk precision de träffa de män som är minst troliga att vilja stadga sig och sållar bort alla andra nollor som inget hellre vill än att ägna tid till dem och skämma bort dem.

Damerna slåss om 4 % av männen

Det som händer för de flesta kvinnor på dejtingappar är att deras konton exploderar med matchningar och meddelanden från en massa snubbar. Då de inte har tid eller intresse att lägga tid på alla tvingas de sålla vilt bland prospekten. Ju fler män som drar i dem, desto kräsnare blir de och sätter upp fler och fler "krav" på vad de vill ha. Och på en app där man bara har bilder på folk att gå på, blir det förstås mest en massa ytliga aspekter man har att utgå ifrån, såsom en specifik längd och kroppsbyggnad, om han har snygg frilla, har rätt färg på skjortan, verkar "tät" ekonomiskt osv, istället för saker som egentligen avgör om personen är bra pojkvänsmaterial och någon man skulle funka med rent socialt. 

När sållandet är klart sitter kvinnorna där med de 4 % mest eftertraktade hingstarna. Enda problemet är att det ofta är samma lilla klick av män som alla andra kvinnor också rycker i. Den resterande, stora majoritet av män som inte når upp till modellstandard, lever för det mesta i total osynlighet för det motsatta könet, och i de fall de äntligen lyckas få matchning så ghostas långt innan det hinner bli tal om någon dejt.

De mest populära männen blir alltmer självsäkra och ligger runt med brudar till höger och vänster, medan de övriga kammar noll och bara blir mer och mer frustrerade över att ingenting händer. I slutändan blir alla frustrerade, då toppmännen inte ser damerna som något flickvänsmaterial, så de nöjer sig med att bara ligga och gå vidare till nästa. Damerna ifråga tolkar detta som att "alla män" är skräp som bara vill ligga och tycker att de "förtjänar bättre". Så istället för att välja någon mer alldaglig snubbe så höjer de sina krav ännu mer över sin egen nivå och får därmed ännu svårare att finna någon som vill ha dem till mer än bäverbonkning. För tro det eller ej; män som är mest intresserade av att satsa på en tjej och inte hundra, är troligen inte de som ser ut som Bred Pitt eller David Hasselhöff (nej, jag erkänner - jag har ingen koll på vilka stiliga hunkar som kvinnor går igång på 2023. Ola-Conny i Ullared?).

Dejtingappar höjer svårighetsgraden för män och sänker den för kvinnor

Något man ibland kan höra från feministkvinnor är hur lättare de hade haft det om de varit män, tycker de. För då hade de inte behövt vara snygga för att lyckas i livet, exempelvis när det kommer till att få tjejer. Män behöver bara vara smarta och roliga, heter det. Och visst kan man ibland se fula snubbar med snygga flickvänner. Det troliga är att dessa har mötts utanför nätet, dock. Med en charmig personlighet, ett starkt driv och ett självförtroende likt Zlatan kommer man säkert en bit. Och möts man IRL och snubben får chansen att charma med sin personlighet och pondus ligger han förstås bra till även om han inte ser ut som en fotomodell. Men hur skall män lyckas förmedla dessa styrkor på en dejtingapp där de bedöms ytligt från en bild och ratas innan de ens hinner öppna käften?

Det enda ess i rockärmen som "vanliga" grå svennar har att komma med är ju sin personlighet och charm. De som har möjlighet att ens visa upp denna på en dejtingapp är de cirka 5 % snyggaste männen som kvinnor finner så pass attraktiva att de överhuvudtaget ges en chans.

Så påståendet att män inte behöver vara snygga är rent blaj när det kommer till nätdejting. Där räcker det inte att ta en bild med en fräsig partyhatt och verkar rolig. Där behöver männen verkligen knäcka, rent ytligt. Annars blir de bortsållade direkt.

Och om ändå det räckte. Förutom att vara snygga så ligger de gamla typiska kraven kvar på män, att vara drivna, dominanta, långa, vältränade, maskulina, framgångsrika, tjäna bra med deg och ha hög social status för att ses som en kvalitativ och värdig partner.

Om män förväntar sig att hon i gengäld skall vara lojal och inte vika ut sig i sociala medier för att bada i fjäsk från andra män så heter det att de är "osäkra" eller förtrycker kvinnor. För "jag gör vad jag vill med min kropp", som det brukar heta.

När kvinnor själv får ta initiativet vill de det inte

För många kom säkert dejtingappen Bumble som en skänk från ovan - appen där bara kvinnor kan ta första kontakten.

Appen fungerar på liknande sätt som Tinder, där folk får svepa ja och nej på varandra och matchar om båda svarat ja. Den utmärkande skillnaden med Bumble är dock att enbart kvinnorna har möjlighet att starta konversationer, och de har 24 timmar på sig, annars tappar de möjligheten att chatta. Detta just för att göra det med jämställt och låta (läs: tvinga) kvinnorna att ta mer initiativ och samtidigt slippa få uppvaktning från äckliga män som de inte är alls intresserade av (trots att de matchat).

Så när kvinnor verkligen har all makten borde de ju vara nöjda och belåtna, skulle man kunna tro. Gissa igen. När kvinnorna får känna på hur det är att vara den som förväntas ta första initiativet så tycker de, föga förvånande, inte det är så kul när det väl kommer till kritan:

Svennigt-redaktionen har själva testat på Bumble och vi fann det hela smått ironiskt. På andra dejtingsidor kan man ofta i kvinnors presentationer läsa hur irriterade de är på att alla män skriver så tafatta öppningsfraser som "hej, hur är läget?" och liknande. Så på Bumble, där kvinnor tvingas skriva först, är det ju naturligtvis väldigt intressant att se vad för intresseväckande och charmiga öppningsfraser man får när de själva är de som tar "initiativet" och får möjlighet att styra konversationen. 

Ta några minuter och diskutera vad ni tror de flesta skriver!

I nio fall av tio skriver kvinnor "hej". Ingen stor bokstav, ingen interpunktion. Sedan sitter de helt passiva och väntar sig att du som man skall driva konversationen vidare. De svarar bara på det du frågar och ställer inga motfrågor eller spinner vidare på något du skrivit. 

Nonchalansen kan tolkas som att kvinnorna antingen förväntar sig att mannen skall driva samtalet framåt på egen hand, eller som att kvinnsen inte är intresserade och skrev bara till dig för att ha kvar matchningen som någon slags plan C.

Sedan har de mage att klaga över att det är männen som är passiva när dessa får nog av deras nonchalans och tappar intresset. Självinsikten är verkligen på noll. Antagligen för att de är så löjligt bortskämda med uppmärksamhet som de får konstant på såväl dejtingappar som i sociala medier från såväl simpiga män som deras vänninor som ständigt ger dem en massa komplimanger utan att behöva göra någonting.

Helt världsfrånvänd analys i Vetenskapens värld

Det handlar inte om att män "straffar" kvinnor de ytterst få gånger de försöker uppvakta dem, som det insinueras i Vetenskapens värld - det är en totalt absurd analys. Det är oftast så enkelt att kvinnor jagar män långt utanför deras liga. Eller att de inte anstränger sig nog. Att skriva "hej" och sedan vänta sig att snubben skall bli helt till sig och jaga henne är knappast att räkna som ett försök ens. Men många damer tycker säkert det. På samma sätt som att de tycker att de går ut stenhårt med raggandet när de lyckas få ögonkontakt med en snubbe på krogen i en hel tiondels sekund innan de kollar vidare på mobilen.

Och att män tar initiativet beror inte på att de vill styra och ställa och ha något slags maktövertag över kvinnor. Tvärtom så är det den som blir uppvaktad som har ett övertag, för den som visar sig mest intresserad och desperat hamnar ofta i underläge, oavsett om det handlar om löneförhandlig, säljaffär, eller dejting. Att vara nonchalant och passiv är i dejtingvärlden därför något av en härskarteknik, som inte sällan kvinnor använder flitigt.

Matchningsstatistiken tydligt tecken på mäns inflation

En statistik som avslöjar klart mer om hur maktbalansen mellan män och kvinnor ser ut på dejtingappar är matchningsandelen och hur den markant skiljer sig mellan könen.

Studier visar exempelvis att en genomsnittlig man på Tinder har 0,6 procents chans till matchning; alltså några få promille. En genomsnittlig kvinna har däremot cirka 10 procents chans till matchning. Detta trots att kvinnor överlag är betydligt mer selektiva när de plockar ut toppkandidaterna ur de horder av desperata ungkarlar de får välja mellan. 

Följande resultat kan hämtas ur studien A First Look at User Activity on Tinder som gjorts av tre forskare från Storbritannien, Italien respektive Kanada. Studien finns även att ladda ner som PDF här.

Källa: MIT Technology Review

Vad säger det om maktbalansen mellan könen när kvinnor ratar flest människor men ändå får tjugo gånger fler kandidater att välja mellan i sin inkorg? Kandidater som dessutom mycket oftare visar intresse och tar initiativ till kontakt.

Ser man detta som ett jämställdhetsproblem? Självklart inte.

Expertis i felsökning

På ett sätt kan man väl förstå att kvinnor blir kräsna och höjer ribban alltmer, beroende på hur många snubbar de har att välja bland. Som ett nödvändigt ont, för att gallra bland alla prospekt blir de experter på att hitta fel hos folk. 

Som den här damen, som ratar och blockerar - tillåt mig att upprepa; blockerar - en kille för att han varit "för snål" för att betala 30 kr ($3) för en skiva ost på sin burgare på en dejt. Sedan gör hon en stor grej av det på TikTok och låter hela världen veta vilken snåljåp han är.

Notera även hur totalt uppriven TikTok-tjejen verkar, enbart över att snubben inte ville ha ost. Sättet hon reagerar på får det att verka som om han hade ställt sig på bordet, loskat i maten och gjort helikoptern inför hela restaurangen. Men det är på den nivån av högmod många damer får av all uppmärksamhet från män på dejtingappar. 

Någonstans i högen av matchningar finns alltid någon som är bättre och helt perfekt... Och om/när hon väl hittar en snubbe av den kalibern så konkurrerar hon garanterat med hundra andra bruttor om samme tjomme som tyvärr bara ser henne som ett lätt ligg.

Kvinnlig frigörelse?

Istället för att se det som nederlag att ligga runt med en massa män som egentligen inte är intresserade av dem, omskriver man det som att det skulle vara någon slags kvinnlig frigörelse och att "kvinnor tar för sig" när de tillåts vara kräsna och välja ut vilka män de träffar. Resultatet blir dock bara att alla kvinnor slänger sig över samma män - en liten klick högt eftertraktade hunkar med sina stall fulla av damer de använder som ett bättre alternativ till sin högra hand. 

Detta medan den vida majoriteten av männen lever i totalt utanförskap och blir helt osynliga. Det krävs knappast någon djupare analys för att förstå att de är som är mest benägna att stadga sig. 

Chris Rock: "Ninety Percent of the Women F*** Ten Percent of the Men". Troligen är det inte alltför långt ifrån verkligheten. I alla fall inte när det handlar om parningen på dagens dejtingappar, där kvinnorna står för det mesta av urvalet.

För det är troligtvis en ganska liten andel av gemene man som har ambitioner att ligga runt med sketamö bruttor, bara för att ha nåt att skryta om. Hittar de någon som känns vettig så lär de ju inte bara använda henne för en stunds juckande och sedan slänga bort henne, det hade ju varit ett redigt slöseri och urbota korkat. Men de vanliga svennebananerna blir allt som oftast helt osynliga för kvinnorna när de matchar med en riktig machoman i nästa stund. För varför skulle de nöja sig med något annat än det bästa? Och många damer ställer får låga krav på samhörighet och social kompatibilitet innan de väljer att hoppa i säng. När de väl fått en riktig heting på kroken slänger de alla sådana hinder åt sidan. Sedan skriver de surt "INGA HOOKUPS ELLER ONE NIGHT STANDS" på sina profiler, ungefär som om de inte själva kan ansvara för att så inte skall ske. Hur svårt kan det vara: ligg inte på första dejten, eller innan ni fått en djupare relation då.

Många kvinnor verkar istället leva vidare på hoppet om att ro hem storkovan och få någon långt över deras nivå att slå sig till ro med dem. Samtidigt som deras lista över random män de pökat med bara växer och växer, får de det allt svårare att bilda och vidhålla djupare relationer. Efter att ha varit runt länge på dejtingappar har de svårt att släppa tanken om att det kan finnas något bättre därute som hägrar och det blir då ett sökande och jakt på något bättre som aldrig riktigt tar slut. Och ju mer de ligger runt, desto mindre betraktas de som bra och stabilt flickvänsmaterial av killar som har mer seriösa intentioner. Än mindre någon att bilda familj med. Och det har inget med att män skulle vara "osäkra" eller sådana dumheter, utan rent logiskt tänkande. Får en arbetsgivare in ett CV där den ser att en person haft 50 olika jobb som bara varat i några dagar tror den ju inte att personen kommer jobba kvar så länge där heller.

Visst kan "vanliga" män också lyckas på Tinder - om de är gay

Det är intressant att man i Vetenskapens värld även bara har med EN singelkille man väljer att intervjua. Denna sitter bland en massa tjejkompisar och nonchalant avfärdar kandidater, precis som de gör. Och han hade en dejt inplanerad samma kväll, dessutom. För att tittarna skall tro att män och kvinnor agerar precis likadant på dejtingappar och är lika kräsna.

Först mot slutet av intervjun får man som tittare dock veta att han är bisexuell och sveper på både män och kvinnor. Och den där dejten var med en annan kille. 

Och läser man vidare om studien som gjorts 

Även om man fortsätter "granska" allt med de feministiska glasögonen i Sverige, så har man i USA till slut börjat öppna ögonen för mer konkreta samhällsproblem som grundar sig i ett manligt utanförskap när det kommer till dejting och relationer.

Dubbelmoral

Det är rätt typiskt också, hur man behandlar män och kvinnor olika i samhället, något som speglas i media. TV4 hade härom året en dokumentär om incelmän. En av männen som dokumentären följde, tar upp skevheten i hur mycket kräsnare kvinnor är på dejtingappar som Tinder. Sedan gjorde man i programmet en test, där en man och en kvinna med liknande nordiskt utseende skapar varsin profil på dejtingappen och lät dem svepa lika mycket under en dag. Naturligtvis fick tjejen ofantligt mycket fler matchningar. Och istället för att uppmärksamma hur sjukt det är, rycker man bara på axlarna och går vidare i programmet, där incelmännen utmålas som de klandervärda och vidriga, som har mage att någon gång förvänta sig uppleva kärlek under sin livstid.

Samtidigt, när kvinnor har svårt att hitta vad de klassar som "bra män" efter att ha suttit och ratat män på Tinder dagarna i ända, då möts dem med sympati och klassas som "offer", för att den där IT-miljardären de fått ögonen för inte vill ha dem.

Män sveper i blindo

Då det för många män är ungefär lika stor chans att matcha med någon som att vinna på lotto, har resultatet blivit att de sveper "ja" på alla kvinnor utan att ens bry sig om att titta vad det är för några pajsare. Om de mot förmodan skulle matcha med någon hona så kollar de först då på hennes profil och avgör om personen är intressant nog att skriva till eller inte. 

Kvinnor, å andra sidan, har redan gjort ett snävt urval när de svept bland kandidater och matchar hon med någon av dem borde hon rimligtvis vara hyfsat intresserad också. 

Problemet är att de drabbas av Netflix-syndromet där hon får på tok för många att välja mellan och får svårt att välja ut någon att satsa på, så det krävs något alldeles extra för att fånga hennes uppmärksamhet. Någon som den där Tinder-svindlaren, till exempel.

Annars är det helt enkelt kvinnorna som i de flesta fall står för urvalet när det kommer till nätdejting, just på grund av att det är de som står högst i kurs på dejtingmarknaden. Tror du mig inte, så är det bara att kolla på alla dessa YouTube-videor där killar testar att klä ut sig till tjejer, skapar en ny dejtingprofil riktad mot killar och går då ifrån att vara totalt osynlig som kille, till att få ändlöst med likes och matchningar från desperata män som "kvinna", om än en mindre attraktiv sådan.

Det krävs mycket för att kvinnor skall ta initiativet

Så det är här jag kommer till min teori om varför män mer sällan svarar i de få fall som kvinnor väljer att ta första initiativet. Tänk er själva en kvinna som sitter med 50 eller 100 matchningar och en strid ström av meddelanden från en massa män. Incitamentet att själv inleda konversationer blir då förstås ganska lågt och det skall därför mycket till för att de skall göra den kraftansträngningen. När de väl gör det så är det förstås den bäste, den de helst vill ha, någon riktig tiopoängare, de skriver till. Ett riktigt kap till kille, någon långt över deras egen nivå. Och det mest sannolika är att det är samma tjomme som alla andra kvinns också fått upp ögonen för och väljer att jaga. Då gäller det för damerna att vara den som sticker ut lite extra, något de antagligen inte är så vana vid.

Bara det bästa bra nog

Det är alltså inte så att kvinnor alltid är passiva och väntar på uppvaktning. Groupies som begrepp är ju mer eller mindre helt förknippat med unga kvinnor som lägger sig platt för sina manliga idoler. Men det är den digniteten som krävs för att damer överlag skall ta initiativet och uppvakta, ungefär. Är man på en nivå under Justin Bieber i popularitet så är man totalt osynlig för dem. Se även på filmstjärnan Leonardo DiCaprios dejtinghistorik, där hans flickvän genom åren alltid varit i den lägre 20-årsåldern oavsett hur gammal han själv varit. Så fort de blir 25 byts de ut av någon yngre. Något som inte bör komma som någon överraskning vid det här laget. Men tjejerna fortsätter slänga sig över den snart 50-årige filmstjärnan. För all del så finns det säkerligen många män som gärna hade dansat korvtango med filmstjärnor som Scarlett Johansson också, men naturligtvis inser de flesta orimligheten i att så skulle hända. Det är dock rätt tydligt att många kvinnor hellre delar på en extraordinär man, eller tar risken att bli utbytt efter några år, än att ha en medioker man helt för sig själv hur länge de vill. 

Ett tydligt tecken på hur kräsna damer är, uppvisas i Vetenskapens värld av 83-åriga bulltanten Ulla, som söker kärleken på äldre dagar. Hon har "bara" tre glada charmörer som fjäskar, ger henne komplimaanger och försöker vinna hennes gunst. En av dem tyckte hon var riktigt stilig och charmig. Men hon tvekade ändå. Och bara tre karlar som jagar henne tyckte hon var lite väl lite och hade gärna haft fler prospekt att välja mellan. Det säger en del om vilka orealistiska förväntningar nätdejtande ger framför allt kvinnor, då det är främst dem som blir uppvaktade. När de blivit 83 år kanske det är dags att satsa, vad har de att vänta på, liksom? Många män i sina bästa dejtingår hade säkerligen skattat sig lyckliga om de haft tre kvinns som visar intresse av dem. Det enklaste i det läget hade förstås bara att träffas och umgås och se vem man klickar bäst med och är mest kompatibel med, men även i den åldern har damerna ingen brådska, minsann. De fortsätter truga på det, håller karlarna på halster och låtsas vara svårflirtade. Någon bättre karl kan ju alltid dyka upp, vad det lider. Ränderna går aldrig ur.

Nätdejtaren Ulla, 83 har ingen brådska att hitta herr perfekt. (Foto från SVT Play.)

Mindre andel män blir farsor

Och det är vad dejtingstatistiken visar också. En allt mindre andel män blir fäder under sin livstid, medan andelen kvinnor som blir mödrar är ungefär oförändrad historiskt. Något som visar på att de mest attraktiva männen blir valda flera gånger av kvinnor att bilda familj med, medan en allt större andel män lever hela sina liv som ungkarlar. Tar man upp detta som ett problem i jämställdhetsdebatten? Självklart inte.

I USA har till och med mainstream-media börjat prata om problemen med att unga män oftast är singlar, medan unga kvinnor oftast inte är det. Mycket har att göra med just nätdejtingen. Kvinnorna står för urvalet och när de inte begränsas av snubbarna de pluggar med utan får välja fritt så väljer de inte att dejta taniga jämnåriga killar som spelar dattaspel och dricker läskeblask, utan äldre män med stadigare inkomst och fläskigare bil. Detta utanförskap unga killar lever i ställer förstås till en del problem i samhället, såsom mental ohälsa och apati, och något som bara kommer förvärras och urarta över tiden. Knappast är det någon som tycker synd om unga grabbar som inte får ligga, men frågan är vad frustrationen detta leder till medför i långa loppet.

YT: vK4y6C1Uuhw

Det man brukar tuta i snubbar som inte får till det med damerna brukar vara att de skall förbättra sig själva, fokusera på karriären och tjäna bra med deg för att bli mer åtråvärda partners. Men har de viljan som krävs när allt känns hopplöst?