När kvinnor tjänar mer än män är det fortfarande mest synd om kvinnor

Jämställdhet är ett intressant ämne. Så gott som alltid när frågan kommer upp blir det i regel en ensidig debatt som handlar om hur kvinnor kan "frigöra sig" och göra män överflödiga, och sedan stannar det där. Ingen vågar företräda män och deras position, än mindre ifrågasätta feminismens föreställning som alltid utgår ifrån att kvinnan är i underläge.

Det vanligaste käbblet handlar förstås om att kvinnor skulle tjäna marginellt mindre än män. Och istället för att undersöka vilka faktorer som ligger bakom detta (exempelvis det faktum att vi lever i en kapitalism  där marknaden styr lönerna i olika branscher och yrken, snarare än könet på dess verksamma arbetskraft. Eller att kvinnor oftare väljer att utbilda sig inom yrken som inte efterfrågas på marknaden. Eller att män oftare jobbar övertid, tar mer riskabla jobb, eller är hårdare i löneförhandlingar osv.) så utgår man blint ifrån att det inte kan vara någonting annat än könsdiskriminering så fort man lyckas nosa fram någon statistik skulle kunna peka på att något är till kvinnors nackdel. 

Det ironiska i sammanhanget är att man skall tycka synd om kvinnor för att de blir "lönediskriminerade", och samtidigt ha empati för kvinnor för att de inte lyckas hitta en partner tjänar lika mycket som dem. Med andra ord: när män tjänar mer än kvinnor är det synd om kvinnor, och när kvinnor tjänar mer än män så är det fortfarande synd om kvinnor. Hur den ekvationen går ihop kan förmodligen bara en sådan där stark och självständig, logiskt tänkande kvinna som skapar sin egen framtid och skyller alla sina motgångar i livet på "patriarkatet" svara på.

Det lustiga är också att fler kvinnor än män skaffar högre utbildning idag och tjänar ofta mer än män. När kvinnor sedan försöker hitta en partner och förväntar sig att kunna "dejta uppåt", men märker hur svårt det är att hitta män som matchar dem lönemässigt så undrar de "var finns alla bra män"? För tankarna om att könsdiskriminering gällande lön existerar är närmast som en religion som inte går att ifrågasätta ens om det de själva upplever skulle motsäga det.

Aba & Preach ger sin syn på ett nyhetsinslag där kvinnliga nyhetsankare sätter ära i att rata män för deras plånböcker och vara totalt outhärdliga. Se även Melanie Kings reaktion här, som är helt klockren.

Missförstå mig fel: det är förstås jättebra att de kvinnor som vill satsa på karriären framför att bilda familj ges möjlighet till detta. Inte heller är det något problem att män lämnar plats åt dem och fler kvinnor höga positioner i företag och tjänar bra med deg.

Det hela blir dock lite av ett moment 22 när karriärkvinnor som är starka och självständiga skall hitta vad de ser som en duglig partner. Efter att ha armbågat sig förbi alla män (samt andra kvinnor) på karriärstegen och har fått sin framtid säkrad ekonomiskt borde de ju vara glada och tillfreds med att vara bäst och mest "alfa" och låta sin partner ta en mer stöttande roll. För med hennes framgång borde ju inte det spela så stor roll vad hennes partner tjänar. Eller? 

Framgångsrika män har ju i alla tider bildat familj med enkla, vardagliga kvinnor. Ingen har någonsin kallat det att mannen "dejtar ner" när han blivit ihop med en outbildad, oerfaren kvinna. Han är en "lucky man", hade man antagligen sagt, som hittat henne. Men detsamma gäller inte när kvinnor kommer upp sig i karriären. De vill dominera över männen på jobbet, men inte i relationen. Där vill de fortfarande göra en bra deal. 

Så för att sammanfatta vad feminister vill har för önskescenario:

På jobbet skall män gå ner i lön och ge plats åt kvinnor. Utanför jobbet skall män ha en strålande karriär och hög lön för att attrahera samma kvinnor. Fattar ni?

Att äta kakan och ha den kvar

De traditionella könsrollerna förändras inte så lätt, tyvärr, och män och kvinnor värdesätter historiskt sett olika saker i en partner. Det är här som det ständiga jämlikhetssökandet och konkurrerandet mellan könen kraschar systemet. Kvinnor söker ofta säkerhet och stabilitet i en man; såväl fysiskt som finansiellt. Något som kan kan kopplas till deras modersinstinkt att försöka säkra sin egen men framförallt sin avkommas framtid. Män är annorlunda. De attraheras inte av kvinnors karriärer. Det finns inte i deras begreppsvärld att "gifta upp sig" med en rik kvinna. De lockas desto mer av kvinnlig skönhet, fräschör och moderlig värme, något som kan sammankopplas med fertilitet och möjlighet till lyckat familjebildande. Det är också därför karriärkvinnor har svårt att ragga upp framgångsrika karriärmän, för män som är i en sådan position att kunna välja tar oftast hellre en partner som respekterar och ser upp till dem och kompletterar deras liv, än någon som försöker bossa över dem och konkurrera med dem. För män blir det lite som att dejta en störigare version av sig själv.

Sättet som kvinnor är biologiskt programmerade gör dock att de ofta inte kan släppa de djupt rotade könsrollerna. 

Traditionellt har kvinnor värdesatt män med hög inkomst, för att det gett dem möjlighet att stanna hemma ha hand om mycket av sysslorna runtomkring som inte ger någon lön. 

Även om karriärkvinnor inte behöver mer stålar från någon snubbe så vill de fortfarande ha samma fördelar. För att de är kvinnor, och män skall försörja dem, är vad de lärt sig. Och oavsett hur självständig och bossig hon än är, vill hon ändå känna att det är hon som blir omhändertagen av honom, aldrig tvärtom. För känslan att som kvinna behöva "ta hand om" en man och exempelvis vara den som tar notan på restaurangen är förmodligen det mest osexiga som dessa damer kan föreställa sig. 

Ju högre upp en kvinna klättrar i karriären, desto högre krav ställer hon på männen. En man måste som absolut minimum nå upp till vad hon tycker är "hennes nivå" för att ens få hennes respekt. Helst skall han förstås vara på en ännu högre nivå. 

Varför då, kan man undra? Så att hon kan leva på hans pengar och ha sina egna på banken och aldrig använda dem? Vad var ens vitsen med karriären till att börja med då? Att tjäna pengar enbart i statussyfte? Och vadå, känner hon sig bara kvinnlig i en relation om hon blir försörjd av mannen? Är det hela hennes kvinnlighet? Frågorna hopar sig...

Fortsätter jaga det ouppnåeliga

Det mest naturliga i den nya, feministiska världsordningen där kvinnor är karriärister vore ju om de också accepterade att män kompletterade dem i en mer stöttande roll utan krav på att matcha henne karriärmässigt, men det lockas de sällan av. 

Istället fortsätter karriärkvinnor söka efter män som är ännu mer framgångsrika och karriärsinriktade än de själva. Och ju äldre och mer högt uppsatta de blir, desto kräsnare blir de, i takt med att deras egen attraktionskraft avtar. Sedan, om de mot förmodan skulle hitta någon välbärgad streber att para sig med så finner de att han har fullt upp med karriären och ingen tid för dem, så då är inte det heller bra. Tillbaks på ruta noll...

Dubbla måttstockar för män

Hur mycket feminister än jiddrar om att bryta gamla mossiga könsstereotyper, så vill de fortfarande ha dem kvar när det gynnar dem. I arbetslivet skall män vara progressiva och underkasta sig kvinnor, men för att ha en chans att dejta dem måste de fortfarande vara traditionellt manliga och ha pondus, vara dominanta, drivna och framgångsrika.

Istället för att hylla och uppskatta kvinnlighet uppmuntrar feminismen kvinnor att själva bli som de män de attraheras av. Kvinnor uppmuntras till att vara dominanta, driftiga och bete som män i arbetslivet, medan män som beter sig mer som kvinnor föraktas och förlöjligas. Såvida de inte går all-in och blir transor, förstås. Då blir de direkt en skyddad minoritet som till och med är mer immuna mot kritik än kvinnor i dagens snäva åsiktskorridor.

Är det konstigt att män inte vet hur de skall bete sig kring kvinnor och vad som egentligen förväntas av dem, när kvinnor själva inte ens vet vad de vill ha för slags män, än mindre säger det? För att återge en dejtingprofil på Tinder, där en brutta i ena andetaget klagade över att alla män är svin och att ni skall inte tro att ni kan komma här och komma här, för att senare avsluta med att hon inte vill ha några mesiga jädra vanilla boys. Då vet man ju precis hur man skall bemöta henne, eller hur?

"Jag tjänar egna pengar så jag behöver ingen man"

Som man är hela grejen att karriär- och lönematcha en partner så löjlig och ovidkommande i samhället. Så länge personen inte är skuldsatt över öronen och förväntar sig använda dig som en uttagsautomat, vad bryr jag mig om hur mycket kosing hon har. Det är väl hennes pengar. Men för (vissa) kvinnor är dina pengar bådas pengar. Hennes pengar är hennes pengar. Och snackar man om "giftig maskulinitet" så är den typen av självberättigande nog en del av vad man skulle kunna klassa som den kvinnliga motsvarigheten till detta.

Hela det här resonemanget att "jag är en stark och självständig kvinna, så jag behöver ingen man" som framför allt det amerikanska samhället präglas av, avslöjar ju ganska mycket om vad ett förhållande mellan män och kvinnor går ut på för dessa individer. Att män enbart har setts som ett försörjningsstöd. Det är tydligen mäns enda nytta och värde i en relation. "Nu när jag har skaffat ett jobb och kan försörja mig själv behöver jag ingen man", är mer eller mindre det de säger. Så ett välbetalt jobb är likvärdigt saker som kärlek, närhet, samhörighet, stöd och stöttning i livet osv. Att har ett jobb kontra att ha en välbärgad partner är två saker som är helt likvärdiga för er? OK, fattar...

De dubbelt ratade männen

Angry Foreigner gjorde också en video nyligen om hur feminismen uppmuntrar kvinnor att skippa familjen för karriären och ha det som enda fokus. 

Han tar även upp statistik som visar hur män som ratas på arbetsmarknaden även ratas av kvinnor. Det visar sig att sannolikheten för arbetslösa män att leva i hushåll med barn är så liten som 23 %, medan samma siffra bland män med akademiskt yrke är på 73 %. Bland kvinnor är däremot sannolikheten att få barn opåverkad av deras arbetssituation. Något som ytterligare understryker att kvinnorna väljer män utifrån deras karriär och inkomst, medan männen inte överhuvudtaget verkar basera sitt val på detta. Det är ju trots allt deras karriär och deras pengar...

Det är förstås en skrämmande utveckling med män i socialt utanförskap även om det i sig inte är någon nyhet att kvinnor redan väljer från en snäv pool av män de anser värdiga som partners, för att inte säga som blivande farsor. 

Vissa får bilda familj flera gånger under sin livstid med olika kvinnor, medan andra lever hela liv i ensamhet. Säkerligen är det en ganska stor bidragande orsak till att män är överrepresenterade i självmordsstatistiken. Men det är knappast något man belyser i media. Det är ju bara män.